vill bara meddela att jag har funnit mig en favoritfotograf, francesca woodman. jag såg en utställning med hennes fotografier då jag besökte guggenheim och idag på fotolektionen kom hon på tal. hennes bilder innehåller allt det jag älskar med foto; svartvitt, naket, blurrigt, mörkt, spöklikt, depressivt, känslosamt och aningen vridet.
nu när solens strålar börjar söka sig in genom mitt fönster på mornarna så känns det fortfarande som att jag vill ligga i ide. det är redan maj nu och du har varit borta allt för länge. jag förstår att tiden rör på sig men jag är fortfarande kvar på den där jävla onsdagmorgonen då mina föräldrar väckte mig och berättade att du var borta. försöker le och vara vanlig, men egentligen vill jag mest bara dö. ska träffa en psykoterapeut för andra gången på fredag, jag vet inte riktigt, förra gången fick jag prata om sådant som bara rev upp, men kanske blir det mer framåttänk den här gången? känns som att det är vad jag behöver. du var ju en del av min framtid. och nu så slet du bara bort allting så jag har inte längre någon framtidsvision. jag vet bara att jag vill flytta långtlångt bort. gärna idag.
"sorgen kommer nog försvinna men saknaden kommer alltid finnas kvar."
jag känner att verkligheten har kommit ikapp mig. jag har förstått det som har hänt. visst, i vissa stunder kan det fortfarande kännas overkligt, men för det mesta står det klart. jag mår hemskt. det är hemskt. min vän och jag satt och pratade på väg hem från bussen igår, hon sa "du verkar glad, det är klart vi förstår att du fortfarande mår dåligt, men det verkar som att du mår bättre nu i alla fall." och jag svarade att så är inte läget. jag mår som värst nu, det är obärligt. saknanden är obärbar. vet inte ens om obärbar är ett ord, men det är så jag känner. saknaden jag känner just nu är oändlig. jag grips av panik. för i några månader har jag gått omkring i tron om att jesper snart ska komma tillbaka igen. jag bara väntar på att se han komma gående i skolans korridorer eller på stan och jag har planerat allt som jag ska säga till honom. jag vill säga att jag fortfarande är kär i honom och att jag älskar honom så obegripligt mycket och sen ska vi bli tillsammans igen och han ska ligga och hålla om mig varje natt. jag är arg, för jag vet att hur många famnar jag än kommer somna i under mitt liv, så kommer ingen vara hans. det är ju honom jag vill ha. ingen kommer någonsin vara lika bra som jesper. jag vill ha jespers pussar på min hals. jag vill ligga på jespers bröstkorg och lyssna till hans hjärtslag. jag känner en sådan avsmak för livet. tanken att jag fortfarande är vid liv äcklar mig.
hittade den här texten som jag skrivit på min gamla blogg 2010.
"igår firade jag och älskling att vi varit kära i ett år. 365 dagar tillsammans med den bästa personen jag någonsin träffat, jag som tvivlat på kärlek, tyckte kärlek var lika med krångel visst har det varit lite tjafs men att ta sig igenom allting visar bara på hur starka vi är, hur mycket vi älskar varandra.
jag tycker jag har förändrats sedan jag träffade dig, äntligen känner jag att jag passar in, jag känner mig trygg, önskad och älskad. kan du förstå hur mycket jag tycker om då du skrattar, eller helt plötsligt säger att jag är fin eller ger mig en puss, eller se dig sova på det där knasigt söta sättet du sover på. jag älskar att lukta dig i håret som alltid luktar gott som du gör, jag älskar när du håller om mig.
jag vill vara så nära dig att varenda millimeter av min hud vidrör din. ingen är så mjuk, så förstående, så älskvärd, så snäll, så rolig som du är och jag vill aldrig någonsin förlora dig för att du är utan tvivel det allra bästa som någon sin hänt mig och att ens tänka tanken på att du inte skulle vara min ger mig panik.
jag gillar att sitta i ditt knä då du ska visa något på datorn, jag tycker om att hålla om dig då vi ska sova även om du tycker det är varmt, förlåt, jag vill inte vara obehagligt, men jag vill vara hos dig jämt. jag är så himla riktigt jävla kär i dig.
jag har fått så svårt att uttrycka mig med ord, men ifall du vill veta vad jag mer tycker om gällande dig så kan du ju alltid fråga nästa gång vi ses beb.
tack för gårdagen, nästa år bjuder jag dig!
dåtid, nutid och framtid jag kommer alltid att älska dig jesper."
jag tror ingen någonsin kommer förstå hur förstörd jag är. hur kan jag överleva?
when there's a burning in your heart and you think it'll burst apart or there's nothing to feel save the tears, save the tears when there's a burning in your heart
and if you feel just like a tourist in the city you were born then it's time to go and define your destination there's so many different places to call home
