|
(förlåt om det här är ett opassande inlägg på något vis. men jag måste få ur mig det)
jag drömde om dig inatt. du var du med din happy people påse på ryggen. det var i skolan.
jag kramade om dig eftersom folk sa att du hade försvunnit. men nu var du tillbaka.
jag tvingar mig själv att ha dig som första tanke då jag vaknar. jag tvingar mig själv
att tänka på vad som hänt. men jag kan inte ha dig som sista tanke innan jag somnar,
för då tror jag inte ens mina sömntabletter skulle fungera.
det blir allt svårare att somna om natten.
min hjärna är bara mottaglig ibland för vad som egentligen har hänt. det är som att
min kropp vet om det, men min hjärna försöker lura sig själv.
jag förstår inte varför folk smsar och ringer mig. jag förstår inte varför min syster
tog ett flyg hem från växjö, jag förstår inte varför vi alla var hemma hos din familj
då inte du var där, jag förstår inte varför det ligger ljus och bilder på dig vid tågspåret.
jag förstår inte att om jag skulle ringa dig nu, så skulle inte du svara.
går igenom olika påhittade scenarion, som att jag ligger i koma just nu, att allt är en dröm,
att du ska komma ner till mitt rum som vanligt. säga hej och klia dig lite på huvudet
som du gjorde.
jag är arg ibland. för att jag får andas och äta. det är dumt och orättvist.
vet att jag håller andan då jag ser på bilder av dig. dina ögon var så himla ljusblå.
kristallblå.
jag älskar dig dig så himla mycket, gud vad jag älskar dig.
gud.
honom tror jag inte på. om han finns så har han en jävla massa att förklara.
fast egentligen skyller jag allt på mig. är det sant? eller bara egoistiskt?
jag kommer minnas dig så som du var. du var din egen typ. väldigt speciell.
du gjorde konstiga ljud och konstiga röresler, såna som gjorde dig till dig,
såna konstigheter som jag älskar med dig. jag kommer minnas hur din hud känns
under mina fingertoppar, hur det känns att pussa på ditt hår, hur ditt skratt låter,
hur dina mungipor gick lite nedåt då du slappnade av, hur farligt ljusblå dina ögon var,
hur du höll om mig, hur du alltid fick mig att känna mig trygg, hur du pratar då
du är allvarlig, hur ordingsam du var, hur vi skrattade åt saker som ingen annan
förstod.
det är dig jag vill hålla i handen nu. jag vill prata med dig om det här. jag
vill att du ska pussa mig på huvudet som du alltid gjorde. jag vill ligga och
lukta på din tröja. jag vill att din röst pratar med mig. ingen annans.
ingen är som du. ingen kunde mig som du. det var alltid du. min fina du.
allting är så tomt. tomhet. tomt. stilla. fel. hemskt. eländigt. ovärt.
folk frågar vad jag tänker på. ingenting svarar jag.
om nu ingenting betyder tusenhundramiljoner olika tankar.
det är svårt att prata med folk.
jag hade velat prata med dig om det här. du lyssnade alltid
även då jag svamlade och det jag pratade om saknade poäng.
du fanns alltid där. varje gång. jag behövde bara blinka så fanns
du där.
jag drömde en gång att du dog. då var vi inte tillsammans längre.
jag vaknade med panik. men jag drog en suck av lättnad då jag sedan fick se dig i skolan.
skönt. att drömma någonting hemskt och sedan förstå att allt bara var en knäpp dröm.
men nu är det tvärtom. drömma något med lättnad, för att sen vakna upp till en helvetisk
verklighet.
men som sagt. just nu förstår jag inte. det kommer i vågor. då jag tittar på vad jag skrivit
så kan jag inte förstå varför jag skrivit detta. jag får för mig att du är hemma på ditt rum
just nu, med att glas juice framför datorn i mjukisar. eller att du kanske vaknade
tidigt för att ta en promenad i det fina vädret.
jag skrev ett brev till dig i torsdags, tror jag, har ingen koll på dagarna, jag skrev att jag
skulle försöka leva för oss båda. det ska jag verkligen försöka. jag önskar du är med
mig på alla de platser jag planerar att besöka.
dock så ska jag vara ärlig och berätta att i de stunder då jag faktiskt förstår den här
jävla skitmardrömmen. då önskar jag tyst att jag kunde dö i hjärtsorg kanske. eller
bli påkörd av en bil kanske. drunkna i duschen kanske. för jag tycker livet här är utan
dig inte är ett liv alls. jag önskar du kunde plocka upp mig och ta mig långt härifrån.
som håkan hellström skulle ha sagt.
men just nu ska jag försöka. kämpa. jobba. arbeta. bearbeta. för att överleva.
men stället, där du är just nu, visst sparar du en plats till mig?
|
